Först av allt – förlåt denna radioskugga men livet går i 220 PLUS att jag hamnat i ett klassiskt Maria-case av övertänk.Jag romantiserar ofta tiden när jag mer eller mindre var en fulltidsbloggare/fulltidsskribent. Att sitta på ett kafé och skriva är för mig livets balsam, och det var mitt JOBB under några febriga Japan-år. Jag skrev och skrev och skrev. Varje söndag längtade jag till måndagen, för då skulle jag vara tillbaka framför min dator och få skriva om stort och smått i det lilla liv som var mitt. Men det var också en annan tid. Att skriva var som sagt mitt fulltidsjobb, oavsett om det var till Dagens Nyheter, ELLE, bloggen eller mina japanska uppdragsgivare. Jag hade en klassisk frilanskalender, mestadels fri från möten och fysiska inställningsplatser. Det var jag och datorn, en kaféhoppande duo i ständig symbios.Inte heller hade jag då en tonårsdotter, och jag drev definitivt icke en snabbväxande startup med ständiga bränder att släcka ;) Så min romantiska bild av att sitta och skriva i lugn och ro är inte helt kompatibel med verkligheten år 2025. Samtidigt vill jag inte vara någon annanstans år 2025 än här, i byggandet av en molnvärld där jag får skapa produkter rakt från mitt huvud och paketera dem i allt det snälla som jag själv hade önskat när jag inte kände mig fin i min egen hud. Och så med en snart 16-årig Vera på det som jag vill hålla i den lilla tonårshanden så mycket jag bara kan <3Det ska även tilläggas att kvällsskriv är omöjligt hemma hos oss pga CHRISTOFFER. Minns gamla bloggläsare min ystra valp till man? Som alltid har så mycket att berätta och som tycker om att vara fysiskt nära, som en liten mänsklig ryggsäck. I vår lilla lägenhet bor inte skrivron. Ironin att denna man också jobbar med ljud (högtalare) ;) Ljud ljud ljud överallt. Ibland stänger jag in mig på toa för att få tystnad.Sen har vi då mina mentala barriärer. I allt detta MÄTANDE i en datadriven värld är det lätt att basera sitt värde på främmande människors tryckande på likeknappar och engagemang, i alla fall om man heter Maria och är en övertänkande ångestboll med svajande självbild och hud tunn som pergament. Så fort något blir prestation så avtar den kreativa lilla brasan i styrka. Sen detta att det inte bara är att SKRIVA, det är att SEO-optimera, skriva alt-texter till bilder, skapa klickvänliga rubbar och lägga upp tjusiga bilder som ligger i linje med ens personliga varumärke. Allt ska vägas på guldvåg innan det ska ut på wörld wajd webb. Släng till en cancelkultur där samtiden sitter som kokande hökar bakom skärmarna i väntan på att hugga, och man är lång från 00-talets kravlösa, digitala dagboksklotter.Om 1,5 vecka åker vi till Spanien, och jag har en romantisk vision av att sitta på små kaféer dagtid eller på terrassen när eftermiddagen blir till kväll med en glas iskall cava och skriva. Vi får se vad verkligheten säger ;) Mitt sommarmål är i alla fall att utmana den lilla övertänkaren i mig. Hon kan stanna hemma i år! För jag har MASSOR jag vill berätta om hud, moln och fina saker som far genom badrumsskåpet!Hörs strax om annat!xx
