Jag kan icke förstå att jag skriver detta, men jag är med blogg igen!!Senast jag bloggade på ELLE var året 2015 (!). Jag hade en blogg som hette Marias Beautybox som skulle vara just en digital beautybox som man kunde dyka ner i för inspo, info, ingrediensnörderi och ett eller annat recept – en liten matlagningshobby som senare skulle bli två böcker (Beautyfood - 85 recept för skönhet inifrån och Destination Beautyfood – Världens bästa skönhetsrecept och rutiner för glow, båda utgivna på Norstedts.)När jag stängde Beautyboxen var som sagt året 2015.I Sverige rådde syrafeber (konceptet exfolierande syror var fortfarande nytt för de allra flesta) och en era av vurm för aktiv hudvård låg runt hörnet med Skincity i spetsen (disclaimer: grundaren Annica är idag en god vän, men då var hon fortfarande den jag ständigt ringde i tjänsten när jag behövde en skarp hudterapeut). Hudvårdsmarknaden dominerades fortfarande år 2015 av franska jättar, och de flesta märken delades in i kategorierna lyx, budget och apotek. Nischade indiemärken fanns det ont om.Hårvärlden bubblade. Olaplex hade precis lanserats med en genialisk PR-kampanj innefattade Kim Kardashian platinablonderade hår inför Paris Fashion Week (nedblekt hår, utan skada!) och skulle åren som följde lägga grunden för en hel uppsjö av bondningprodukter och behandlingar. Hairtalk var sprillans nytt och för första gången hängdes löshår på huvuden utanför reality-världen. Våra sminkväskor rymde Urban Decay-paletter och tidens nya contouring-kit. År 2015 var världen var inne i en kollektiv wellness-craze av chiapuddingar och detox-everything. Vi var också på väg in i Free from-eran när beautykonsumenter skrämdes upp av larm om parabener, sulfater och silikoner – något som la grund för de kommande årens Clean Beauty-rörelse (som ofta får det att brinna i min journalisthjärna som är tränad att gå efter fakta, inte ofta grundlösa alarm från någon med – hey presto! – ett alternativ att sälja). K-Beautyn hade ännu inte i någon större utsträckning nått vårt avlånga land (men en ung kvinna vid namn Cecilia, idag en nära vän, bodde vid den tidpunkten i Seoul, och skulle ett par år senare göra K-Beauty lättillgängligt för den stora massan med sitt Glowid). TikTok med sin svans av Sephora Tweens och GRWMs fanns inte, men en ny generation av Instagram-märken som Glossier började kratta manegen för en ny generation varumärken som sålde direkt till konsument genom sitt egna digitala universum. Det var en annan tid.Och jag då?Jag hade varit tillbaka på svensk mark i ungefär fyra år efter att ha flyttat hem från Tokyo, staden där jag bodde i fyra år och som formade hela mitt yrkesliv – och min syn på skönhet och HUD. Jag flyttade till Japan som ung journalist med inriktning på samtidskultur och mode, med dagstidningarnas helgbilagor och glossies som ELLE som främsta uppdragsgivare, men föll HANDLÖST ner i det rosaskimrande universum som är japansk och asiatisk skönhetskultur (som jag skildrade i bloggen From Tokyo with Love – en extremt ocensurerad blogg från en tid innan personliga varumärken och kurerade flöden).Bortom krämburkar, techprylar från framtiden, 3D-naglar och sheetmasks fanns ett holistisk synsätt på hud där matens roll för hudens hälsa var prick lika viktig som allt det som smörjs. Jag knockades totalt.Att hudvård är så mycket mer än det som läggs på hudens yta blev en kompass i mitt jobbliv framöver. Huden är vårt största organ, och ett jädrans komplext sådant. Hormoner, mat, hur stressade vi är, hur vi mår psykiskt, hur vi sover och tusen andra faktorer påverkar den otroliga kostym som bäddar in och håller ihop oss genom livet. Mina böcker och hudvårdsmärket jag senare skulle vara med och grunda, Common Clouds, skulle nog aldrig hänt om det inte var för de där åren som sådde ett frö av förundran inför HUD. Efter att Beautyboxen stängt blev jag skönhetsredaktör på Damernas Värld. Det var en otrolig tid för oss skönhetsredaktörer! Skytteltrafik till Chanel i Paris med privatchaffisar och rum på femstjärniga hotell, julklappar värda mer än en journalists månadslön, obegränsad tillgång till behandlingar, luncher och middagar på Michelin-restauranger och världens mest hajpade produkter aldrig mer än ett knapptryck bort. Otroliga bud, det ena lyxigare än det andra, levererades nästan dagligen till redaktionen på Rådmansgatan. En blond jag som nytillträd skönhetsredaktör på Damernas Värld. Under åren som kom flödade tusentals beautynyheter genom Skönhetsrummet.Under de där åren stod jag med en fot i köket och en i badrummet. Två kokböcker skrevs om hudvård inifrån, och jag drev podden Skönhetspodden med min beautyredaktörskollega Anja där vi dykte djupt i ALLT som var skönhet. Böckerna och podden är fram till denna dag något av det roligaste jag gjort. Jag på lanseringen av Beautyfood – 85 recept för skönhet inifrån i maj 2017!Men efter ett par år började det skava. Produkterna som strömmade in i glossiga påsar varje dag, ofta uppföljda med mejl eller sms från hoppfulla PR-agenter, började kväva mig. Dagar som hackades upp av frukostar, luncher och middagar – ofta med annonsörer som förväntade sig att jag var där och sen skrev. Ny information som konstant smattrade mot min hjärna, gjorde det omöjligt att höra min egen röst, formulera mina egna tankar eller ens komma ikapp. Min hud räckte inte till för allt den förväntades prova – varje månad trillade hundratals produkter in i Skönhetsrummet och att administrera dem och allt emballage slukade tid från att kunna skriva om dem. Jag sopsorterade mer än jag skrev! Jag kände mig ibland som en marionett i en bransch där jag bara var ett kärl för ANDRAS budskap. Varje säsong, nya läppstiftsnyanser, nya brun utan sol-produkter, nya flankers på klassiska taxfree-parfymer, men väldigt lite som fick hjärtat att FLADDRA som det gjort när jag SJÄLV sökte upp informationen, back in the glory-days som kaféskrivande laptopjournalist i Tokyo. Allt gick så fort. Branschen växte så fort, men inte min förmåga att hantera, sortera, förmedla. Jag ÄLSKAR skönhet och fortfarande är det beautybutiker (och matbutiker!) jag först störtar till när jag är på resa, tro inget annat. Men ett skav hade skett och det var dags att hitta tillbaka till det kreativa som hade gått förlorat i bruset.En identitetskris och pandemi senare blev det Common Clouds – ett litet molnmjukt universum dedikerat till hud och akne, men också mental hälsa kopplat till hud. Skör självbild finns i detta lilla liv som är mitt, inte minst kopplat till utseende, och jag vill att Common Clouds ska vara ett safe space i denna samtid av snäva skönhetsideal och skenande psykisk ohälsa bland unga. Mer om det sen! Jag tänker att ni i denna blogg ska få hänga med bakom kulissen i vardagen på en hudvårds-startup!Jag har en idé om att denna blogg ska vara uppbyggd på frågor så att ni enkelt kan söka i den. Det blir en hel palett av beauty, men antagligen mest HUD, för det är något jag tänker på 24/7 (faktiskt nästan bokstavligen, är en HOPPLÖS sovare, så ligger absolut och läser om nya ingredienser och studier när världen sover.Och nej, så här långa kommer inte inlägg vara. Ska försöka tygla mig ;)På Instagram bor jag på @maria_ahlgren. DM:a supergärna frågor som jag kan svara på i bloggen! Ok, beautys, nu åker vi!! Rakt ner i Beautyboxen 2.0!xx,Maria
